Våran gravidkamp

Hej på er finisar.

Ni är många som frågat mig om jag kan skriva om våran resa till att bli gravida. Så jag tänkte berätta hela resan från start.

Ja jag är tacksam över min graviditet, tro inget annat. Men en graviditet är verkligen extra jobbig när man lever med psykisk ohälsa.

Enda sen dag 1 har både Kim och jag vart sugna på barn(Han har ju en son sen innan men som bor 120 mil bort) Så vi började försöka bli gravida ganska omgående efter vi blev sambos och hade flyttat in i huset i Boxholm och kommit i ordning. Så i juli 2017 började vi försöka bli gravida utan resultat.

Vi har kämpat i nästan 2 år alltså för att bli gravida och jag grät varje månad när mensen kom så graviditeten var mer än planerad.

I April 2018 bestämde vi oss för att köpa två hundar som vi hämtade i juni. Och de var till en början mest för att jag skulle få annat och tänka på, dom blev verkligen som våra två små bebisar och jag började må bättre men saknade endå livet med barn. Då jag kände mig så redo för de men min kropp kände sig inte redo. Men vi fortsatte att försöka bli gravida men utan några resultat fortfarande.

Så vi bestämde oss för att testa att trappa ut mina mediciner ungefär en månad innan min 21 årsdag(i Februari 2019 lyckades jag slutat med mina antidepressiva någorlunda) jag började även äta kosttillskott och folsyra. Och jag mådde bättre och kände att oddsen att bli gravid ökade kanske nu när jag mådde så bra. Men sen sålde vi vår ena hund i februari med då han inte trivdes hos oss och känslorna rann över mig där och då.

Lyckan vände snabbt och under denna period mådde både kim och jag så dåligt psykiskt så barn la vi på hyllan ett tag och bestämde oss för att vänta med barn då vårt förhållande var i stort sätt i botten.

Vi mådde riktigt dåligt över att aldrig bli gravida efter försökt så länge. Jag hade även tagit kontakt med en privat klinik i Linköping 3 månader tidigare för att utreda varför jag inte blev gravid. Då jag var för ung för att få gå på utredning genom vårdcentralen(man är tvungen och vara 23 år) och jag var helt säker på att de var nåt fel med mig då ägglossningstesten visade aldrig nåt och mensen var så oregelbunden som den bara kunde vara. Ibland kunde de dröja nästan 3 månader innan mensen kom. Och därför trodde jag de var nåt som var fel med mig. För Kim har ju barn sen innan så där kunde de ju inte vara något fel.

Ca 1 månad innan jag hade tid på denna privatklinik så började jag känna ett obehag i kroppen, mensen var sen som vanligt och brösten ömmade så pass mycket att jag knappt kunde ha bh på mig(vilket är ett symtom på mensen är påväg) Men Fille började bete sig jättekonstigt mot mig och var och luktade på mig men även på bebiskläderna som jag hade köpt i hopp om o bli gravid nån dag.

Kim jobbade i Skänninge under denna tiden så han bodde i Norrköping i veckorna medans jag och Fille bodde själva i Västervik. Men Kim kom hem på helgerna och bodde med oss när han var ledig. Så att jag var gravid fanns inte på kartan då vi bara sågs på helgerna.

Men vi började prata om att ta en paus för båda mådde så dåligt i förhållandet efter allt som hänt. Men 2 dagar senare hade mensen fortfarande inte kommit och jag hade en olustig känsla i kroppen som jag inte alls var bekväm med och Fille fortsatte och skulle vara nära mig konstant.

Så där och då bestämde jag mig för att ta ett graviditetstest bara för att kunna utesluta graviditet helt, jag hade endå några tester hemma. Och när jag tog första testet visade de ett jättestarkt streck efter ca 5 sekunder. Men jag trodde inte riktigt på de så tog ett likadant test igen som visade samma efter lika kort tid.. Och här började jag få smått panik så jag tar två digitala test också. Som visar 2-3 veckor gravid. Och de enda jag tänker är hur Kim ska reagera.. Då vi pratade bara några dagar tidigare om att göra slut..

Jag ringer Kim på jobbet säkert 15 gånger innan han svara då jag hade ren panik. Och jag ringer aldrig mer än 3-5 gånger annars så då förstod han att nåt var fel. Jag vet att jag skakade något hemskt mycket när han äntligen svarade för jag var livrädd han skulle be mig göra abort just pga situationen mellan oss.

Jag minns att Kim var minst lika chockad som mig över graviditeten. Och han ville inte ens prata om graviditeten förren vi hade varit på kub(första ultraljudet) i juni för att se N. De var nog där de sjönk in att de faktiskt låg en bebis i min mage. Men vi bestämde oss ganska direkt för att behålla.

Jag hade en period första veckorna efter vi fått veta att jag ville göra abort just för jag inte ville dra ett barn till världen om hon skulle ha skilda föräldrar sen endå. Men kim övertalade mig att tänka igenom mitt val noggrant men var också väldigt tydlig med att han stötta mig oavsett vad jag valde då.

Men idag är jag så tacksam för vi valde att behålla för nu är hon snart här.. Vårt första gemensamma barn. Våran dotter. Och våran relation är starkare än någonsin ❤️

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229